Fibertajm (och jag rätar ut några frågetecken med verbalt våld)
Efter sju svåra år (bokstavligt talat) är nu äntligen fiberindragning på gång. Att vi får bredband till byn beror egentligen mest på att vi råkar bo på rätt ställe - projektet är ett samarbete mellan Katrineholm, Norrköping och Finspång och omfattar en sträcka på 12 mil. Toltorp ligger utmed fiberdragningen.
Här har vi inte ens ADSL eftersom telestationen är för liten, utan vi har fått förlita oss till 3G-uppkopplingar. Av en händelse är vi inte högprioriterade av mobiloperatörerna heller, varför det har fungerat sisådär (och då uttrycker jag mig optimistiskt). En fiber med gigabitkapacitet (ja, 1000 MBit) hela vägen in i varje hus kommer alltså som sänd från ovan.
Och ändå är intresset relativt svalt.
Delvis beror nog detta på att många i byn är äldre och har klarat sig utmärkt utan bredband såhär långt, men tydligen är en utbredd uppfattning dessutom att fiberuppkopplingar är en utdöende teknik och att bättre och modernare trådlösa tekniker är på gång. Jag tänker inte försöka övertala någon att dra in en fiberanslutning, men jag kan försöka berätta lite förenklat om hur internet är uppbyggt och fungerar, och förhoppningsvis lyckas belysa varför det är befängt att påstå att fiberoptik är en föråldrad teknik.
Till att börja med: för min egen del har det ingen som helst betydelse vem som drar in fiber eller ej, varken ekonomiskt eller praktiskt. Jag tycker bara att man ska fatta beslut baserade på fakta, och inte vilda påståenden från folk som är angelägna att framstå som betydligt mer insatta än de uppenbarligen är. Framför allt är jag angelägen om att vi lockar lite nytt blod till byn, och moderna familjer kräver ett modernt boende. Där är bredband, oavsett teknik, den kanske viktigaste pusselbiten.
Själv har jag haft tillgång till internet sedan 1996, ironiskt nog inledningsvis via fiber i mitt studentrum då jag pluggade datavetenskap i Umeå. Sedan dess har jag noga undersökt samtliga möjligheter till internetuppkoppling och provat på de flesta varianter. Sedan 2001 arbetar jag som konsult inom datasäkerhet och datorkommunikation, och jag driver kommersiella webbtjänster sedan 2005.
"Fiber" är ett vardagligt uttryck för fiberoptisk kabel. Kommunikationen sker med ljussignaler i glasfiber med extremt hög hastighet och mycket små störningar och signalförluster. Fiberoptiska kablar är internets ryggrad, övrig teknik används i periferin eller som bryggor mellan fibrer. Fiberoptik som kommunikationsverktyg utvecklades på 1970-talet. Titanic hade en radio.
Ett alternativ till fiber är koppar, oftast ADSL i dagligt tal. Dessa lösningar bygger i allmänhet på att man har en fiber framdragen till telestationen, och därefter en burk som konverterar fiberns ljussignaler till elektriska signaler som färdas vidare över telefonledningarna. Dessa blir mer störningskänsliga och konverteringen mellan ljus och elektriska signaler inför fördröjningar i kommunikationen vilket drar ner hastigheten, men det främsta problemet med ADSL får nog trots allt vara att Telia lägger ned kopparnätet.
Finns inte möjlighet att sända över koppar så återstår luften. Detta inför nya problem: dels skriker alla i munnen på varandra i betydligt större utsträckning när kommunikationen sker via luft vilket medför omsändningar, dels får man problem med störningar som t.ex. kan bero på väder, terräng, och alla andra prylar som kommunicerar trådlöst. Det är helt enkelt trångt i luften.
Dessutom har man precis som i fallet med koppar mediekonverteringar som drar ner kapaciteten, för i slutänden är det ändå fiberoptik kommunikationen ska mynna ut i.
När det gäller satelliter får man ännu större problem med fördröjningar, eftersom signalerna hela tiden måste studsa fram och tillbaks långa avstånd mellan satelliten och mottagarna på jorden (och passera en mängd tröga mediekonverteringar däremellan). Visst går dessa signaler med ljusets hastighet, men det gör de som sagt i fiber också - fast i allmänhet med högre bandbredd, över kortare avstånd, med obefintliga störningar och betydligt färre uppehåll för konverteringar.
Det går att få väldigt hög hastighet via satellit, åtminstone så länge det handlar om envägskommunikation. Tyvärr är inte kommunikationsprotokollen på Internet uppbyggda så, utan avsändaren och mottagaren ägnar sig ständigt åt handskakningar för att kontrollera att all data kommit fram som avsett. Avsändaren och mottagaren kommer därför mest vänta på att få svar från varandra, och man får i slutänden som bäst ungefär samma hastighet som med ett modernt 3G-abonnemang. Alla har säkert sett hur osmidigt ett telefonsamtal över satellitlänk flyter i nyhetssändningar - det beror på just dessa fördröjningar, och vi blir inte av med dem utan att börja bryta mot naturlagarna.
Fördröjningarna är inte ett problem vid t.ex. TV-sändningar via satellit, eftersom det då i stort sett är envägskommunikation som bygger på att satelliten vräker ut samma data till alla mottagare i mycket hög hastighet. Den behöver inte vänta på svar eller bry sig om ifall någon har mottagningsproblem.
Internet via satellit är dock något som används flitigt på platser som är väldigt avlägsna (i synnerhet vid militära insatser), men alla som varit inblandade i dylika projekt på något sätt kan intyga att det är ett sistahandsval. Det är troligt att satellitlänkar kommer bli vanligare i Afrika och Asien där avstånden är för långa för att utbyggnad av kabelbaserad kommunikation ska vara genomförbart, men har man som i största delarna av Europa tillgång till 3G så finns ingen som helst poäng med satellit, det blir varken snabbare eller billigare och är inte ens i närheten av 4G kapacitetsmässigt.
Kort sagt: Internet är i grund och botten baserat på fiberoptik. Fiberoptik är förlegat den dag då Internet är förlegat, för hur fantasifulla science fiction-teknologier man än kan tänkas koppla upp sig med så måste kommunikationen ändå konverteras och gå ut på de fiberoptiska kablar som utgör internets infrastruktur. Det är inte för inte fiber även kallas "direktuppkoppling".
.